We ride tonight

I en liten lägenhet (nåja) i Biskopsgården skapas musik ni aldrig hört förut. Ni kommer antagligen aldrig att höra den heller. Band of Whores börjar röra på sig, från gitarrpop till pianoballad med stämsång. Men helst av allt vill ju dvärgen sjunga covers på Thom Yorke och Bloc Party...

Jävla skottår...

Glasvegas.
Det är den första dagen av Svart Oktober och jag har införskaffat Glasvegas debutskiva idag. Den är svart och vit. Precis som deras texter kan kännas. Hade någon annan skrivit och framfört "Geraldine" så hade jag inte tagit det på allvar. Nu känns den enkla raden om socialarbetare så fundamental, så självklar. På svenska hade jag skrattat ihjäl mig. Nu är det eng...skottska. Vilken skottska sedan. Inte hört något bättre sedan Trainspotting.
Albumet då. Enormt. Genial pop. Kanske något tråkigt spår men man måste ju få hämta andan.
Årets album? Antagligen.

Glasvegas har fått mig att börja lyssna på The Jesus and Mary Chain på allvar med. Återkommer om det. Värt att notera är en fet box som släpptes...idag visst. Synd att jag är fattig.

Skottarna tar över, i mitt liv, era liv. För en stund iaf. Kanada ligger fortfarande bra till efter Wolf Parades andrasläpp...spelar i STHLM snart. Boka!

Way Out West (innan sömnen)

WoW tog fart som en tvååring bör...sakta men envist. Återkommer med en ordentlig genomgång när jag fått sova ordentligt.
Ljuspunkterna såhär direkt efter:

The National
Fleet Foxes
Håkan Hellström
Flaming Lips
Holy Fuck
Silverbullit

Indiedöden

Så var det över. Indiejorden 08. En förbannat lyckad tillställning som förhoppningsvis fick mer än en människa att gå hem lycklig. Eller trött. Eller...ja.

Man slås av något efteråt. Vilken total hora man kan bli när man står bakom datorn/skivspelarna/xylofonen. Får arbeta på det där. Men men, vi var Ibiza-wannabegudar i en kvart i alla fall. Jag har fått mersmak. Men jag vill framförallt fördjupa mig i det elektroniska igen. Se vad man kan göra för något, lära sig.


Lyssnar på Cut Copy den här helgen, och The Album Leaf. Cut Copy först ut. Lyssnade inte alls på förra plattan, men har på något vis låtar från den på datorn. Den nya då, som för mig blir en inkörsport till det gamla...hur låter det?
Ja, svensk västkustindie mixat med balearica (hm, vadå mix...) och duktigt mycket New Order-blinkningar. Från Australien. DFA-producerat? Tydligen.
Jag tycker om det. Kanske just för att jag gillar allt det ovan nämnda. Till och med Australien.
Pop helt enkelt. Med elektroniskt i. Sådant man inte kan få för mycket av. Sådant som får en att ladda ner Reason och bilda The Knife 3.2. Jag börjar undra om det verkligen är så det ska vara.

Men vafan, allt måste inte vara nydanande. En bra låt är en bra låt. Finns massa bra sådana på "In ghost colours". Djupare analys blir det inte. Då kan ni lika gärna läsa Lokko.

Så, jag utlyser Indiedöden. Ett fantastiskt uttryck taget från PinkAirSpace. Den kommande veckan blir det elektroniskt. Indien kan vänta, för jag kommer ju tillbaka. Det gör jag alltid.

Att tvinga fram något

Jag kommer aldrig bli musiker eller sångare, den saken är klar efter kvällens sessioner med gitarrer, trianglar och munspel. Men trevligt är det oavsett.
På fredag spelar vi på Indiejorden. Noll spelar digitalt vax och skriker i en mic. Be there.

Fuck Buttons

Fuck Buttons. Jag tror de mest säljer på namnet. Vilket känns självklart. Kom igen. Fuck Buttons. Yeah.

Hur låter det då? Ja. Det var ju det. Är det fråga om nydanande ambient för en ny generation eller bara samma jävla laptopplinkande som alla andra satar sysslar med? Efter några kvällar på iDeal-klubbar i Götet är man lite snabb att luta åt det sistnämnda. Det är drivande, monotont samplande. Det är hardcoreskrikiga Alec Empire-röster i den senare hälften av i stort sett varje spår. Gärna samtidigt som distortionen kommer in i bilden. Men det är kanske där magin kommer in. För allt kan ju inte ligga i namnet. Fuck Buttons. Smaka på det. Man vill...ligga. Som fan. Man kan säkert ligga till iaf "Bright Tomorrow". "Ribs Out" primatskrik låter mer som något en mer bestialisk vän till mig skulle intressera sig för.
Jag fortsätter tänka på Alec Empire när jag hör Fuck Buttons. Inte bara för noice-delen, utan snarare för att det trots "oväsen" blir väldigt melodiskt. Ambient möter noise, som vi fruktade. Men på ett bra sätt. Det monotona blir vaggande. Vi som åker spårvagn är ju vana vid sådant, så jag kanske är indoktrinerad. Skyller på att vi talar om britter här.

Man sover gott till Fuck Buttons. Punkt. Frågan är om jag någonsin kommer kunna spela det här annat än i mina egna hörlurar.