Fuck Buttons

Fuck Buttons. Jag tror de mest säljer på namnet. Vilket känns självklart. Kom igen. Fuck Buttons. Yeah.

Hur låter det då? Ja. Det var ju det. Är det fråga om nydanande ambient för en ny generation eller bara samma jävla laptopplinkande som alla andra satar sysslar med? Efter några kvällar på iDeal-klubbar i Götet är man lite snabb att luta åt det sistnämnda. Det är drivande, monotont samplande. Det är hardcoreskrikiga Alec Empire-röster i den senare hälften av i stort sett varje spår. Gärna samtidigt som distortionen kommer in i bilden. Men det är kanske där magin kommer in. För allt kan ju inte ligga i namnet. Fuck Buttons. Smaka på det. Man vill...ligga. Som fan. Man kan säkert ligga till iaf "Bright Tomorrow". "Ribs Out" primatskrik låter mer som något en mer bestialisk vän till mig skulle intressera sig för.
Jag fortsätter tänka på Alec Empire när jag hör Fuck Buttons. Inte bara för noice-delen, utan snarare för att det trots "oväsen" blir väldigt melodiskt. Ambient möter noise, som vi fruktade. Men på ett bra sätt. Det monotona blir vaggande. Vi som åker spårvagn är ju vana vid sådant, så jag kanske är indoktrinerad. Skyller på att vi talar om britter här.

Man sover gott till Fuck Buttons. Punkt. Frågan är om jag någonsin kommer kunna spela det här annat än i mina egna hörlurar.